Boken ”Den Österbottniska Byn” från 1947 innehåller en samling minnesbilder från den österbottniska bygden. Johannes Wiik skrev avsnittet om Kvevlax Kyrkby, här återges ett sammandrag:

”Den väg, som från Vasa stad för oss nordöstlig riktning till Kvevlax kyrkby, är väsentligen olik bygdens övriga vägar av äldre datum. Den är rak som en autostrada, varför den iakttagande färdemannen lätt bibringas den uppfattningen, att Kvevlaxvägen är en produkt av vårt motoriserade tidevarv. Så är det inte fallet. Dess huvuddel byggdes under nödåren 1867-1868, då allmogen erhöll det ryska  ”mattmjölet ” som ersättning för utfört arbete på den  nya vägen. Den leder i huvudsak genom skog, men vid ”Veklaxbakken”, ca 12 km från Vasa, dras ridån åt sidan för slätten, typiskt för det österbottniska slätt- och flodlandskapet. Framför oss se vi Kvevlax kyrkby.

Lokala namn och andra omständigheter tyda på att på slätten är gammal havsbotten. Skog kringgärdar det bördiga slättlandet, genom vars mitt Kyro älv lugnt och sävligt flyter mot havet. Små björkdungar och steniga backar avbryta den flacka slättens enformighet.

Kvevlax kyrkby består av två huvuddelar, Storbyn och Överbyn. Bydelen närmast kyrkan kallas Storbyn medan den del som man först kommer till på vägen från Vasa, kallas Överbyn. Mellan de båda bydelarna ligger Funisbacken där kyrkbyns folkskola samt Hemslöjdsskolan finnas. Längs vägen till Veikars finns Nabben, Storängen och Majorna.

Vid sekelskiftet räknade Kvevlax kyrkby omkring 80 bönder. Kvevlax kyrkby är och har varit ett typiskt jordbrukarsamhälle. Den obesuttna befolkningen har varit liten; den har bott i huvudsak på Tranasbacken och Skatan.

Under de senaste 50-60 åren har jordbruket och dess bedrivande genomgått en stor förändring. På 1800-talet fanns det tre plogar i Kvevlax kyrkby. Jämförda med våra dagars redskap voro dessa plogar skrala, men de utgjorde ett stort framsteg i gräftans och vändalets tidevarv. Harvarna voro framför allt av två typer, de fyrkantiga slätharvarna och de trekantiga billharvarna. Senare tillkommo fjäderharvar och rullharvar.

Med hjälp av lien, handräfsan och sommarskrindan utfördes höbärgningen på de vidsträckta fjärdarna. Redan vid 3-tiden på morgnarna började kvinnorna och männen meja gräset, som torkades på marken och kördes in i ladorna följande dag. Jordbruket var inte inriktat på kreutursskötsel under 1800-talets senare del, utan spannmålsodlingen skulle ge bönderna det nödiga rörelsekapitalet och reserven på kistbottnen. Kvevlaxbönderna sålde sin råg för export, främst som utsädesråg till Sverige.

På försommaren betade boskapen i skogarna, men efter höbärgningen var det sambete på Östersidan, Grundet, Mälsor, Norrfjärden, Domarskär och Rövarskär.

Det var ett tungt och strävsamt liv för bönder och besuttna under denna tid. Kosten var enkel och nöjena få, men med förnöjsamma sinnen utfördes de dagliga värven." Citat slut.